Relationen så som vi minns den
Vår relation kan liknas vid en utflykt som vi gjorde tillsammans.
Det var en vårdag och den var så varm att vi bestämde oss för att gå lättklädda ut i skogen.
Efter en längre stunds promenerande hittade vi en liten berghäll med tunn mossa och några myror som irrade runt. Vi var så uppfyllda av passion att vi knappt märkte krypen som rörde sig runt oss.
Först gav jag dig njutning. Sedan gav du mig njutning. Det pirrade av spänning att vi kunde bli påkomna när som helst. Inte bara av myrorna.
Lekfulla och spralliga började vi röra oss hemåt. Vi hittade inte rätt stig och kom fel. Till slut såg vi ett välbekant område. En ravin full med hallonbuskar och snårskog blockerade dock vår väg.
Vi försökte ta oss igenom och det kändes som en evighet då vi kom ett par meter per minut. Jag gick före och försökte hålla undan de taggiga hallonslanorna från att fastna i din tunna klänning.
Ibland fick vi gå långa omvägar för att snåren var för täta. Det förlängde bara lidandet.
Till slut, och med vilken lättnad, kom vi ut på andra sidan snåret och kunde gå de sistra metrarna i högt gräs. Vi pustade ut. Vi kände oss gladare igen.
När jag minns vår relation minns jag den där njutningsfulla stunden på stenhällen med pirret i kroppen och myrorna runtomkring. Jag minns lättnaden när vi tagit oss igenom det taggiga snåret. Hur mycket vi än led hjälptes vi åt att komma framåt. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa dig.
När du tänker på vår relation fastnar du bokstavligen i snåret. Där är du kvar. Varför? Vill du att vi ska lida tillsammans? Hoppas du att jag ska hjälpa dig ut igen? Jag kan inte då det är du som har valt att sitta fast
Jag ser en relation som bitvis var smärtsam men som huvudsakligen var ljus, full av njutning och full av kärlek.
När tappade vi varandra?
